Igår började Tuva och Vilmer skolan igen efter att ha varit lediga i drygt fjorton månader! Ovant men faktiskt lite skönt med rutiner igen. De har lärt sig så otroligt mycket under vår resa men kanske inte direkt det som skolan lär ut. Vi säger inte att det ena sättet är bättre än det andra utan konstaterar bara att det finns många vägar till kunskap!
Vår hemresa gick via Peking i Kina. Det kändes inte helt stabilt med tanke på att så kallade transitvisum enbart kan ansökas om när man redan befinner sig på flygplatsen i Peking. Först där får man alltså reda på om man blir beviljad visum eller inte och får komma in i landet. Vi hade bara tio personer före oss i kön men ändå tog processen flera timmar. Vi trodde att vi skulle få ett 72 timmars visum men reglerna hade precis ändrats och vi beviljades ett 144 timmars transitvisum istället. Med facit i hand hade vi alltså inte behövt klämma in allt vi gjorde på 70 timmar men vi tycker faktiskt att vi hann mer än förväntat innan det var dags att resa vidare mot Sverige.
Vi hade förbokat skjuts till vårt vandrarhem och när vi väl kom ut i vänthallen efter alla oändliga köer genom migrationskontrollen och säkerhetskontrollen var vi övertygade om att vår chaufför skulle ha gett upp för flera timmar sedan och gett sig av men till vår lättnad stod chauffören där med en skylt med ”Therese” på. Färden gick till Hutongerna i centrala Peking. Hutongerna är det område där det bevarats traditionell bebyggelse. Gränderna är långa och smala och husen är byggda i vacker kinesisk arkitektur. Området håller dock på att rustas upp för fullt så att det ska se snyggare och renare ut så troligtvis kommer de gamla husen snart vara ett minne blott. Vårt vandrarhem hade en öppen innergård och alla rummen hade fint snidade glasfönster mot innergården. En riktig oas!
Så vad hinner man då på 70 timmar i Peking? Vårt stående skämt var: Stå i kö! För, oj, vilka köer det är till turistattraktionerna! Vi blev även stoppade för passkontroller fem gånger utanför Förbjudna staden och Himmelska Fridens Torg och ytterligare några gånger i tunnelbanan. Med andra ord får man inte ha bråttom utan räkna med att det mesta tar längre tid än planerat.
Dag nummer ett inleddes med ett besök till Förbjudna staden. Runt 60.000 personer besöker området dagligen så trängseln är stor. Dock är området så stort så om man bara går tillräckligt långt in i labyrinten av gränder och tempel så kan man faktiskt hitta en plats för sig själv!
Vi tittade även på Himmelska Fridens Torg men valde att inte gå in. Vad då gå in? Är det inte ett torg? Numera är torget avspärrat och man måste gå igenom både passkontroll och röntgen för att få gå in på torget. Det är sorgligt att det är exakt 35 år sedan studenterna stod på Himmelska Fridens Torg och kämpade för ökad frihet och nu se att friheten ytterligare har begränsats.
Vi valde att gå hela vägen tillbaka till vårt vandrarhem och längs vägen hittade vi en vacker park vid en sjö. Väl hemma i vårt område var vi vrålhungriga och letade upp en restaurang som serverade Pekinganka. Tuva visade sig vara ett proffs på att vika ank-knyten med pinnar så hon fick servera hela familjen!
Dag nummer två inleddes tidigt med en två timmar lång biltur till MuTianYu för en vandring på kinesiska muren. Vilken mäktig upplevelse! Vi blev alla berörda av detta underverk! För Stefan och barnen blev detta det sjätte underverket av världens sju underverk. Therése har redan ”betat av” samtliga underverk men tyckte ändå att upplevelsen blev extra speciell när den delades med familjen.
Vi åkte lift upp till muren och ”slide” (typ minirodel) ner. Vi besökte en mycket kuperad del av muren så benen var rejält möra i slutet av dagen.
På kvällen försökte vi hitta olika marknader men regimen i Kina vill få bort de ”primitiva” utomhusmarknaderna och istället förlägga all marknadsverksamhet i fina shoppingcenter. Vi blev så besvikna att vi inte hittade en enda ”äkta” marknad. Ironiskt nog var marknaderna i China Town i Singapore mer traditionellt kinesiska än de i själva Peking. (Om det är någon som känner till en ”äkta” marknad i Peking så tar vi gärna emot tips). Therése har som sagt varit i Peking tidigare och rest genom stora delar av Kina och hon blev förvånad över att allt genuint nu inte längre finns kvar.
Dag nummer tre gick färden mot flygplatsen och vår hemresa påbörjades. Det är alltså fullt möjligt att ”göra” Peking på 70 timmar men naturligtvis finns det oerhört mycket mer att titta på och att uppleva där. Vi är i alla fall väldigt nöjda med våra timmar där!
Så vad får Kina för omdöme?
Vi är alla eniga om att vår dag på muren är en klar tia men som helhet ger vi Kina följande poäng:
Tuva, Vilmer och Therése ger Kina åtta poäng var och Stefan ger 8,5 poäng vilket ger Kina totalt 32,5 poäng av 40 möjliga. Att sätta betyg på ett så stort land efter enbart 70 timmar där känns inte helt rättvist men samtidigt så är ju inte detta någon vetenskaplig undersökning direkt…
Nu är det en vecka sedan vi landade i Sverige och vi börjar långsamt anpassa oss till vår nya verklighet. Stefan är igång och jobbar, vi klipper gräs och äter köttbullar med mos och lingonsylt. Dagarna har varit fyllda med födelsedagskalas, morsdags- och konfirmationsfirande och huset har varit fyllt av Tuvas och Vilmers vänner till sent inpå nätterna. Det känns bra men om vi ska vara ärliga så hade vi gärna rest några månader till…
Senast vi hade möjlighet att skriva ett inlägg var vi i Singapore. Vi har varit i Singapore tidigare men, som Tuva har skrivit om, så blev vistelsen då inte som tänkt. Det går att läsa mer om det via denna länk och här. Förra gången vi var i Singapore var barnen 10 och 11 år. Den här gången var de 16 och 18 år och det innebar att vi kunde utforska andra sidor av Singapore nu. Eftersom det är fruktansvärt varmt i Singapore så lever staden upp först efter solens nedgång vilket vi nu kunde se mer av. I parken Gardens by the Bay är det en ljusshow på kvällen och utanför hotellet Marina Bay Sands är det en vatten- och ljusshow varje kväll. På kvällstid lever också alla utomhusrestauranger och marknader upp. Vi bodde i China Town som har en väldigt mysig kvällsmarknad.
Denna vistelse blev det även fler besök på barer och takbarer bland annat besökte vi Raffles Hotel och C’est la vie på 57:e våningen på Marina Sands Bay. Besöket på C’est la vie blev dock kortare än väntat då ett enormt åskoväder drog in och de tvingades evakuera takterassen.
I övrigt så är de flesta aktiviteter inomhus på grund av värmen. Det regnade varje dag när vi var där så vi ägnade faktiskt en heldag inne på Changi Flygplats där det finns mycket konst att titta på samt ett enormt vattenfall. Så häftigt! De sista tre nätterna bodde vi i Changi Village ute vid havet för planen var att ta båten över till ön Palau Ubin men de planerna satte regnandet tyvärr stopp för.
Vad får då Singapore för omdöme?
Therése, Stefan och Tuva ger Singapore 8 poäng medan Vilmer ger 8,5. Det ger Singapore totalt 32,5poäng av 40 möjliga.
Skyskraporna sträcker sig stolta mot den klarblåa himlen och det doftar vagt av blommor och dyra parfymer. Vattnet glimmar av solens sista strålar och stadens alla lampor och dekorationer tänds en efter en. Singapore är känt för sin lyx, renlighet och alla överdådiga varuhus. För många handlar vistelsen i Singapore om just detta men inte för mig. För mig handlar det om revansch.
Jag har nämligen varit i Singapore en gång tidigare och den vistelsen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Den här texten kommer att vara svår skriva men jag kommer att skriva den ändå. Frågan är dock hur jag med ett begränsat antal ord ska kunna beskriva en händelse som format, påverkat och gjort mig till den person som jag är idag?
Jag börjar från början. Senast jag var i Singapore var jag elva år gammal. Jag var ett spralligt och bekymmerslöst barn som såg det vackra i världen och som trodde gott om alla. Jag hade längtat så till Singapore för jag hade läst att ett av världens största inomhusvattenfall fanns där och det ville jag absolut se!
Jag var så ivrig att parken med vattenfallet blev vårt första utflyktsmål. Eftersom den fuktiga hettan i Singapore tilltar allt eftersom dagen fortskrider så valde vi att börja i den del av parken som är utomhus för att sedan kunna gå in och se vattenfallet senare under dagens varmaste timmar. När vi kom till den del av parken där buskarna var klippta som olika djur kom en man iförd parkens tröja fram till oss. Han sa att han var guide och erbjöd sig att visa hur man via olika rattar kunde få fram de olika djurens läten. Min bror Vilmer och jag följde glatt med honom och i den perfekta vinkeln från mamma och pappa, övervakningskameror och när Vilmer var upptagen passade han på att ta på mig. En vuxen man förgrep sig på mig den där vackra dagen i Singapore. Resten av vistelsen i parken handlade om polisförhör, identifiering av mannen och många tårar för min del. Vi kom aldrig till något vattenfall.
En del av mig förändrades den dagen. Jag kunde inte längre tro gott om alla och även om jag tyckte att jag snabbt bearbetade händelsen så kan känslorna som elvaåriga jag kände fortfarande dyka upp i olika situationer.
När vi satt hemma i Kristinehamn och planerade vår nuvarande resa var jag fast besluten att vi skulle tillbaka till Singapore. Jag fick aldrig den upplevelsen jag drömt om och jag skulle se till att den blev av! Jag skulle till samma park, till samma buskar och denna gång skulle jag få se vattenfallet som jag blev berövad på senast. Det skulle bli min revansch.
Nu står 18-åriga jag på samma plats som elvaåriga Tuva stod på. I samma park bredvid samma buskar. Jag trodde att jag skulle reagera mer på att vara tillbaka på samma plats men jag känner ingenting. Det är bara tomt och det gör mig förvirrad. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna något. Sorgsenhet, ilska eller kanske lättnad men det är tomt. Vi fortsätter vår vandring genom parken och då händer det. Jag känner hur mitt hjärta sjunker. Framför mig står en grupp män iklädda parkens gröna tröjor. Det slår mig att det inte är platsen som jag kopplat ihop med händelsen – utan det är tröjorna. Det är sveket som tröjorna står för som jag tagit med mig. Insikten om att det som verkar vänligt inte alltid är vänligt. Vid polisförhören fick vi nämligen reda på att mannen som vi trodde var en guide inte alls var en guide utan en trädgårdsarbetare i parken. Han använde bara sin tröja med parkens logga på för att kunna låtsas vara guide och på så vis kunna närma sig barn.
När jag nu äntligen står framför det mäktiga vattenfallet och känner vinddraget i mitt hår så tänker jag inte längre på revansch. Jag tänker på alla de fantastiska upplevelser jag har varit med om i det här landet och alla underbara människor jag träffat. Jag har fått den upplevelsen som lilla jag drömde om, om inte ännu bättre. Jag är inte längre i Singapore för revansch. Jag är här för min skull – inte på grund av det som hände!
Året var 1999 när jag, Therése, och min barndomsvän Emma gav oss i väg på vår första backpackresa. Precis som för många andra förstagångsresenärer gick resan till Sydostasien. Vi var unga och naiva och så här i backspegeln så kan jag konstatera att vår omvärldskunskap var ytterst begränsad. Resan startade i Singapore och gick sedan vidare genom Malaysia och Thailand. Planen var att åka över till Vietnam men den planen grusades av ett stort utbrott av kolera och resan fick i stället omdirigeras tillbaka till Malaysia och sedan vidare till Thailand igen.
Min allra första långresa startade alltså i Singapore – staden som vi just nu 25 år senare befinner oss i. Emma och jag bodde på YMCA för vi hade inte råd med något annat i den dyra staden. Vi hade dock fått med oss en slant av min extrapappa Mats för att vi skulle unna oss en Singapore Sling på Raffles Hotel. Idag satt jag i samma bar som då och sippade på samma drink men med en annan Emma vid min sida – min älskade dotter. Tuvas första namn i passet är nämligen Emma och naturligtvis är namnet taget efter min barndomsvän. För mig kändes det därför alldeles speciellt att få sitta där och njuta av drinken och glädjas åt tidens magiska gång!
Åh, vad det tog emot att lämna Filippinerna! Vi har verkligen uppskattat våra lugna dagar i vår lilla skyddade vrå, Port Barton. Vi har uppskattat de vänliga humoristiska människorna, vi har uppskattat den filippinska maten som vi anser har ett oförtjänt dåligt rykte och vi har uppskattat det underbara klara vattnet och de fantastiska korallreven. Vi har dock inte uppskattat alla bitande insekter (vi har garanterat fått mest bett i detta land), hettan (över 40 grader så gott som varje dag), den enformiga frukosten (pannkakor varje dag i tre veckor) och brännmaneterna (Tuva brände sig tre gånger, Therése en och Stefan en).
Vad får då Filippinerna för omdöme?
Tuva och Vilmer ger Filippinerna 9 poäng var medan Therése och Stefan ger 8,5 poäng var. Det ger Filippinerna 35 poäng av 40 möjliga vilket innebär att Filippinerna nu ligger på en tredje plats. Den fullständiga poängställningen kommer att presenteras när vi är åter hemma på svensk mark!
När vi landade i Puerto Princesa City på ön Palawan i Filippinerna för tre veckor sedan kändes det faktiskt lite jobbigt. Vi hade haft det så oerhört bra i Japan och att gå från modern standard tillbaka till att duscha med kackerlackor tog emot. Puerto Princesa City är ingen snygg stad. Den är skitig, sliten, dammig och vibrerande het med dagstemperaturer över 40 grader. Vi stannade bara någon dag innan vi bestämde oss för att korsa ön till den lilla orten Port Barton. Planen var att stanna där tills vi blev uttråkade eller behövde åka vidare till nästa land. Att stanna på en och samma plats är faktiskt en större utmaning för oss än vad man kan tro. Vi hade så klart läst på om alla fantastiska platser på Palawan – det kristallklara vattnet i Balabac där man sover i tält på stranden, paddlingen bland klippformationerna i El Nido och de turkosa sjöarna i Coron. Även fast Port Barton var precis det vi hoppats på med fina stränder, lugn avslappnad stämning, ett bra ställa att umgås med andra resenärer på och med mysiga restauranger så hade vi inledningsvis svårt att koppla av. Vi hade drabbats av FOMO (Fear of Missing Out = Rädsla att missa något) som så många gånger tidigare på resan. Vi frågade alla resenärer vi pratade med om vad de tyckte om övriga platser på Palawan och alla verkade eniga om att Port Barton var det bästa stället och efter en vecka vågade vi fatta det definitiva beslutet. Vi stannar här. I tre veckor!
Så hur har vi då spenderat våra tre veckor i Port Barton? Tuva, Vilmer och Stefan har tagit dykcert, vi har snorklat vid helt fantastiska rev och åkt båt mellan olika öar utanför Port Barton. Favoritstranden är White Beach som ligger 15 minuter bort med båt. Vattnet är härligt klart och palmerna ramar in den vita sandstranden. På stranden bor det två enorma grisar som tycker om att umgås med solbadarna. I övrigt har vi unnat oss sovmorgon, läst böcker, umgåtts med andra resenärer, fått massage och tillbringat otaliga timmar på stranden med att lyssna på livemusik under den stjärnklara himlen på kvällarna. Ungdomarna har fått möjlighet att umgås med jämnåriga. Tuva har varit på disko, barer och dejtat killar på stranden. Vilmer har spelat badminton och biljard med tjejerna som jobbar på vårt boende.
Vi var rädda att vi skulle missa mycket genom att inte resa runt på Palawan men sanningen är att vi tycker att det har gett oss så mycket annat. Vi har haft tid att lyssna på lokalbornas berättelser om hur det är att leva på Palawan och vi har lärt oss så mycket!
Nu återstår enbart några dagar i Port Barton innan vi måste bege oss tillbaka till Puerto Princesa City och sen Manila för att fortsätta vår resa och trots att vi kände ett inledande motstånd till Filippinerna så känner vi nu istället att det känns jobbigt att lämna. Men innan det är dags att lämna så ska vi njuta in i det sista – idag är det dykning och snorkling som gäller!
(Fler bilder kommer senare när internetuppkopplingen är bättre)
Japan! Japan! Japan! Som vi kommer sakna detta land! Vi älskar att inspireras och upptäcka nytt och Japan har verkligen varit både annorlunda och inspirerande. Hela dagarna har vi gått omkring och sagt: ”Titta!”, ”Vad häftigt” eller ”Hur funkar den där?”. Trots våra 3,5 veckor i Japan så kände vi oss inte alls redo att resa vidare igår. Faktum är att vi har njutit enormt av att sova i rena svala sängar, duscha i varmvatten, insektfria dagar, moderna toaletter med uppvärmda sitsar och ”skvalljud” för att göra situationen mer privat, svettfria promenader och tystnaden. Tokyo är den i särklass tystaste storstad som vi har varit i. Inga bilar tutar, många bilar är elbilar, människor pratar lågmält och man hör inga ringsignaler. På bussar, tåg och i tunnelbanan uppmanas folk att avstå från prat i telefonen och att visa hänsyn till sin omgivning. Det finns inte ett skräp på marken – inte ens på Formel 1: en där så många människor trängdes. Det finns nästan inga papperskorgar i Japan för det är var och ens eget ansvar att ta hand om sitt skräp. Ingen äter på tunnelbanan. Allt är så välorganiserat och prydligt. Vi har inte ens sett något klotter.
Att visa hänsyn eller ”common care” eller ”good manners” som uppmuntras märks till exempel genom att de allra flesta använder genomskinliga paraplyer där det är trångt på gatorna. Det gör att alla kan se gatan framåt trots trängseln.
Vi har märkt att lagar följs till punkt och pricka. Om det är rödljus vid ett övergångsställe men det inte kommer några bilar så går man över i till exempel Stockholm. Här går ingen. Verkligen ingen.
Vi tycker att det finns likheter mellan den japanska kulturen och den svenska. Båda kulturerna är till exempel artighetskulturer. Ibland har det ställt till det för oss. Vi har varit måna om att inte vara till besvär och våra värdar har varit måna om att vi ska få det precis som vi vill ha det. Det har lett till många bugningar från deras sida och tack och snälla från vår. En annan likhet är att man helst sitter ett säte ifrån varandra på tunnelbanan. Samtidigt finns det så mycket som skiljer sig åt – fascinationen av animerade figurer, vridapparater med leksaker i och matchande outfits för vänner eller hela familjer.
Vi har bara hittat ett tillfälle då japaner inte är artiga och det är när det gäller att komma på bussar och tunnelbanan i rusningstrafik. De annars så raka köerna förbyts då till armbågar och ett helt galet kaos med en trängsel utan dess like!
Vi har hunnit göra så mycket under vår tid i Japan (allt från karaoke till att vandra i de körsbärsblommande bergen i Yoshino) men allra mest tycker vi fortfarande om våra dagar som inneboende hos Honoka och hennes familj. Det känns verkligen som vi har fått vänner för livet!
Vi känner oss inte ”klara” med Japan utan skulle väldigt gärna åka tillbaka igen någon gång.
Tuva, Therése och Stefan ger Japan 9 poäng var medan Vilmer ger 8,5. Det innebär att Japan totalt får 35,5 poäng av 40 möjliga och går upp på en andra plats efter storfavoriten Ecuador (Galapagos och Amazonas)!
(Fler bilder kommer senare. Nätet på vårt vandrarhem här i Filippinerna är instabilt så vi lyckas inte ladda över bilder)
Sedan några år tillbaka har Tuvas stora intresse varit Formel 1. Hennes dröm är att bli ingenjör med inriktning mot Formel 1 bilar. I många år har vi alltså hört talats om de olika förarna och deras framgångar och motgångar. Vi andra är dock trots detta måttligt insatta. Därför beslutade vi oss för att köpa tredagarsbiljetter till Japans Grand Prix och det var, så här i efterhand, ett smart drag. Den första dagen träningskörde förarna på banan och Tuva lärde oss hur vi skulle känna igen bilarna (varför har förarna i samma team nästan identiska bilar?) och vilka förare som kör för vilka team. Dag nummer två var det också träning men även Qualifying där förarna tävlar om sina startpositioner. Nu fick vi lära oss mer om strategier, däckens hårdhet beroende på väglaget och vädret och de allmänna reglerna. Det innebär att vi fick betydligt mer behållning av själva tävlingsdagen.
Vi har, som sagt, följt Tuvas intresse hemma men det är en helt annan sak att få dela hennes intresse på plats!
Vi tre noviser hade dock lite svårt att bestämma oss för vem vi skulle heja på. Skulle vi vara strategiska och heja på hemmafavoriten Yuki Tsunoda som alla andra på läktarna hejade på? Eller skulle vi heja på Max Verstappen som vunnit otaliga gånger? Eller skulle vi heja på Valtteri Bottas som kommer från grannlandet Finland? Vi nordbor brukar ju heja på varandra. Eller skulle vi göra det lätt för oss och heja på Lando Norris som är Tuvas favorit?
Det slutade med att vi hejade på alla. Det fina med den japanska publiken är att de är enormt stöttande till alla förare och team. De är också väldigt kreativa i sitt sätt att visa vem/vilka de hejar på. Bara det är en stor del av att vara på plats! Stämningen och det otroligt välorganiserade eventet gjorde de tre dagarna till en njutning.
Vi bodde i Nagoya och pendlade varje dag till Suzuka. Det tog mellan tre och drygt fyra timmar enkel väg varje dag men det var faktiskt helt okej. Köerna rörde sig smidigt och stämningen var lugn och trevlig.
Framför den stora scenen var det enormt mycket folk när förarna skulle visa upp sig men även det var så bra organiserat. Publiken satt ner så att alla skulle kunna se och det var ingen trängsel eller stress. Fantastiskt!
Vi hade kanonplatser på läktaren med utsikt över den första kurvan efter start och den kurva där Albon och Ricciardo kraschade.
Vem som vann? Verstappen – så klart!
Vi har rest mycket och ibland blir vi lite blasé. Lite svårimponerade, liksom. Då är det en häftig känsla att komma till ett land/en plats där du ständigt fascineras av saker. Det kan vara små detaljer som att alla använder neutrala bokomslag på sina böcker när de läser i tunnelbanan för att inte visa vilka böcker de läser. Det kan vara de uppvärmda toalettsitsarna på offentliga toaletter. Det kan vara hur badrummet via högtalare talar om när badkaret är färdigfyllt för ett bad. Det finns så mycket att se och upptäcka här i Japan.
Naturligtvis har vi gjort många av de saker som förväntas när man kommer som turist till Japan. Vi har besökt Disney Sea (den enda Disneyparken i världen med vattentema), Tokyo SkyTree (även om det var för dåligt väder för att åka upp i toppen), vandrat genom de smala pittoreska gränderna där ramen serveras i små krypin och vi har bländats av neonskyltarna i centrum. Vi har sjungit karaoke, klappat katter på ett kattcafé, lärt oss mer om ninjor, besökt tempel och vandrat i bambuskogar. Vi har till och med tagit en guidad dagstur för att beskåda Mount Fuji ur olika vinklar. Vi kunde dock snabbt konstatera att den typen av guidad tur där man får 20 minuter för att ta foton här och 30 minuter för att ta foton där inte är vår stil. Vi var konstant stressade och irriterade. Vi klev på och av bussen otaliga gånger. Det var dessutom helmulet och regnade så vi såg mest moln och tusentals andra turister.
Just nu är det högtid för turism i Japan. Dels för att det är påsklov i stora delar av världen men framför allt för att de berömda körsbärsträden blommar. Vi har väntat och väntat och väntat och nu har äntligen träden slagit ut i sin fulla prakt! På bara någon dag gick det från sex graders värme till 20 grader.
Vi inledde vår vistelse i Japan med att bo inneboende hos en av Theréses före detta elever och hennes familj. Vi blev så väl omhändertagna och vi njöt varje sekund av att få vara en del av en familj och att vara i ett riktigt hem. Ungdomarna fick umgås med andra ungdomar och vi fick den bästa tänkbara introduktionen till Japan. Tack så oerhört mycket Honoka!
Cirkus Winqvist On Tour 